Utsikt mot en död

"Fram emot midnatt upphörde regnet och molnen drev undan så att himmelen än en gång beströddes med stjärnornas oändliga lampor. Så drog brisen också bort om det enda ljud som hördes var droppet och porlandet av vattnen som rann ner ur klyftorna och från blad efter blad föll ner på öns bruna jord. Luften var sval, fuktig och klar, och så småningom tystnade till och med vattnets ljud. Odjuret låg som ett bylte på den ljusa strandsanden och fläckarna spred sig tum för tum.
    Lagunens rand blev en fosforescerande strimma som oändligt långsamt kom närmare allteftersom tidvattnets väldiga våg kom in. Det klara vattnet speglade den klara himmelen och de uddiga, lysande stjärnbilderna. Den fosforescerande strimman kurvade sig kring strandklumpar och småsten, inneslöt var och en i en rundel av spänning, accepterade dem plötsligt med en ohörbar stavelse och gick vidare.
    Längs lagunens strandsida var den framglidande ljusranden full av underliga väsen med kropp av månstrålar och glödande ögon. Här och där höll en större sten fast vid sitt eget element och blev överdragen av ett lager av pärlor. Tidvattnet svallade in över den regnnaggade stranden och glättade ut allt under en silverslöja. Nu snuddade den vid den sargade kroppen och de små varelserna bildade en rörlig ljusfläck när de samlades vid dess kant. Vatten steg ytterligare och prydde Simons sträva hår med lysande smycken av ljus. Kindens linje försilvrades och axelns välvning blev skulpterad marmor. De underliga varelserna i vattnet med sina glödande ögon och sitt svävande sken vimlade beskäftigt kring huvudet på honom. Kroppen lyftes bråkdelen av en tum över sanden och en luftbubbla steg upp ur munnen men ett vått plupp. Så vändes den mjukt i vattnet.
    Någonstans bortom jordens mörka båglinje verkade solen och månen, och Jordens vattenlinje hölls kvar, blev en lätt utbuktning på ena sidan medan den fasta kärnan vände sig. Tidvattnets väldiga våg gled vidare längs ön och vattnet höjde sig. Omgiven av en krans av nyfikna, lysande väsen och själv en silverskepnad under de orubbliga stjärnbilderna fördes Simons döda kropp sakta ut mot det öppna havet."

William Golding - "Flugornas Herre"