Känslan av inte existera

Eftersom jag identifierar mig som melodramatiker så tycker jag att det är fullständigt legitimt att sätta den rubrik jag satt. Efter min hemkomst känns allt bara fullständigt konstigt och avlägset och som att hela resan till Aix var en dröm. Nu är jag tillbaka i den bokstavligt talat kalla och mörka världen.

Ändå känner jag mig mer hemma här än i Provence (kanske inte så förundransvärt). När jag satt på tåget hem från Stockholm och kändes det som om var jag än kommer åka kommer det här alltid vara en sån himla stor del av mig. Det låter inte alls som en så stor uppenbarelse, men jag kunde verkligen känna någonting som jag inte känt förut. Hur mycket jag än inte vill bo i Falun för alltid kommer det alltid att vara mitt hem. Att Sverige, hur än det kommer se ut i framtiden alltid kommer vara mitt hem. Hur kallt och mörkt och jävligt det än är kommer det alltid vara det jag förstår bäst och där jag finner en trygghet.

Jag kan absolut inte påstå att jag förstår hur det är att vara en flykting. Men jag kanske kan känna hur det måste vara att lämna sitt hem. Jag kan förstå hur jobbigt det måste vara att inte kunna åka hem. Jag kan känna hur ont det måste göra. Jag kan förstå varför en blir mer mån om sin kultur efter att en flytt. Eller rest. Hur enkelt är det inte att säga att en måste ta seden dit en kommer. Det låter ju så himla bra. Det är ju lätt att säga när ens existens och livsstil är det självklara. Men när det är det enda som påminner om ens hem är det nog väldigt enkelt att bli mer låst i ens kulturella arv. En blir stolt över det en är, för det är inte så självklart längre, det är det en har hemifrån och det påminner om hemmet. Hem är ju trygghet. Och när ens enda trygghet är minnen är det ganska självklart att en kommer hålla fast vid dem. Tills en skapar en ny trygghet. Om en har den turen.

Det var i varje fall min uppenbarelse när jag blickade ut över mörker, gatlyktor och kala träd. Betånghus och ett gammalt folkhem som håller på att rivas. Att det där var jag, vare sig jag kände för det eller inte. Jag försökte till och med prata med en medpassagerare. Det gick inte alls bra dock.

Just nu känner jag mig som en parentes. Som om jag är lite suddig i kanterna. Att jag saknar en plats. Jag minns nästan ingenting från förra hösten och våren. Knappt från sommaren heller. Jobb, Hultsfredsfestivalen, jobb. Förhoppningsvis kommer jag hitta saker att minnas om den här våren. (KLART JAG SKA!!!)


Nu ska jag klä på mig, sminka mig (och låsas som om jag inte är på väg att få exem under ögonen igen) sedan stampa ner till Falu City som om jag var någon. Vilket jag är.

True story.