En studie i bedrägeri

Hej. Jag har inte skrivit något på sjukt länge. Haft fullt upp med att typ låsas plugga, laga mat, hitta i Uppsala och inte sova. Men nu är jag tillbaka.

Idag var jag på det första mötet av Uppsala studentgenusförening. Det var nice och alla var snygga.
Fast det var nästan inte roligt hur snygga alla var. De kom i för stora koftor och halsdukar och Lykke Li-knutar och läppstift och ofärgade hår.

Något jag älskar med mig själv (som i kanske inte alls gillar) är att när jag befinner mig i såna situationer där jag måste prata med (snygga) främlingar producerar jag de vassaste lidingö-i:n och ler de vänaste, men ändå bestämda, leendena. Som om det skulle vara bättre än mitt melodiösa (jag kan ju i alla falla låsas) dalmål. Men det är fantastiskt att lyssna på hur folk kan totalbyta dialekt och tonfall när det villa att andra ska ta dem på allvar. Hatar lite hur alla (läs: ganska många) föraktar stockholmsstekarna och ändå pratar stockholmska när de ska vara seriösa. Tyvärr är jag ju verkligen en av dem. Men det är som om jag inte kan kontrollera mig själv. Helt plötsligt är jag med i ett spel jag inte vill spela, sitter och påstår att jag är så himla riktig och äkta när jag inte ens kan prata som jag gör när jag är mig själv. Jag börjar röra mig och bete mig, kanske egentligen inte på ett sätt jag ogillar, men det är inte naturligt egentligen, men jag är så drillad i spelet att jag inte vet hur jag ska kunna vara annorlunda.


Kanske önskar jag i hemlighet att jag var lika käck som en Lykke Li-knut. Ska försöka att inte ramla ner i det vattenglas av osäkerhet som jag har under mig.Vad får jag ut av att gå runt och oroa mig för att jag inte är bildad eller snygg eller mogen eller helt enkelt inte smart nog för att vara här. Det är ju inte som om jag blir något utav det bara för att jag springer runt och mår dålig över det. Nej, då så.

Grattis till hela världen på fettisdagen.