Mitt hjärta är tungt som ett oljefat

Precis hemkommen från spontan kvällspromenad med Amanda.
Vi gick en bit, men det var kallt och vi bor vid en stor väg och alla parker är nedsläckta,
så vi drog oss tillbaka till ett finfint fik mitt på Cours Mirabeau. Det var en väldigt lyckad reträtt.
Vi satt där tillsammans med lite vanligt löst folk och kulturtanter och -gubbar som drack mojitos. Så himla mysigt.
Torsdagar är annars dagen då studenterna i Aix går ut och super skalle.
De enda främmande substanser som flyter i mitt blod är nu koffein; hoppas verkligen att jag kommer kunna sova nu. (Använde jag semikolonet rätt nu, Emma? Seriöst, jag tror ni får ha lite extra grammatiklektioner med mig.)

Det blir ånga i luften nu när man pratar. Det är så galet, nu när det är så kallt glömmer jag bort att jag är
i Provence och känner att jag lika gärna skulle kunna vara i Sverige. Förutom det här med att man pratar franska. Tror att jag såg min lärare (Céline, ack som jag tycker om henne), men det var på håll. Jag vet ju att hon bor här i krokarna.. Höhö, stalka sin lärare, blir inte värre!

Åh, det är så fint med franska! Älskar alla ljud. Och att det inte hörs att jag inte kan uttala r som man ska, helt underbart. Helt underbart, precis som med kaffet. Älskar eftersmaken man får av kaffe. Att bara
gå runt och smaka kaffe. Som med choklad. Mmmm, choklad och kaffe... Nästa gång på Orienthe måste jag beställa chokladtårta och kaffe! Hoppas bara de inte tycker det inte är blasfemi att dricka kaffe där.

Cours Mirabeau en helt annan kväll än denna