Snart ska jag ner och äta födelsedagsmiddag. Jag hoppas inte det franska barnet som är här och troligen är någon slags släkting försöker prata med mig, för jag skulle inte förstå. Som man inte gör. Älskar att jag går och tittar på franska filmer på bio, men inte pratar med min franskfamilj. Aja, nu blir det väl att jag kommer göra det. Men det är ju bara bra egentligen.
Elspäls, skulle inte du också färga håret? Alltså, idag fick jag höra att jag såg mycket äldre ut med mörkt hår (vilket kanske inte är en sån stor hemlighet att man gör) men ska jag färga håret mörkt istället? Fast jag har ju verkligen kämpat (...) med att få blont, känns sjukt ovärt. Men jag är verkligen blond. Jätteblond. Kanske för blond. Vet inte hur jag ska göra när utväxten är sjukt lång. Ack, att jag måste lägga så mycket av min identitet i mitt hår. Fast det gör man ju. Blir lite irriterad på människor som föraktar fåfänga. Det är ju sjukt lätt att gå till överdrift, alla gånger jag kommit försent till typ allt för att jag inte vetat vilka kläder jag ville ha på mig ska man inte försöka räkna. Men det är liksom... naturligt... Alltså, man ska inte tala om fåfänga i naturen. Typ påfåglar. De ba, kolla min stjärt, ska vi ligga? Nu är vi inte påfåglar, men jag tycker inte om när man ser ner på folk som bryr sig om sitt utseende. Det finns någon kvarliggande tanke om att man måste separera hjärnan och kroppen. Har du på dig svarta kläder ser man ju lite smartare ut för då slipper man irriteras av färg och annan idioti. Då kan man fokusera på andra saker, typ intelligens. Men man kan ju fråga sig hur såna människor som kallar sig smarta och inte kan hantera flera intryck tänker där. Vissa värderingar borde förändras på 100 år, men det gör det ju inte. För det är så paradoxalt. Men ibland (särskilt när jag var väldigt utstuderad) och det hände något eller jag såg något hemskt, kunde jag känna sån skam för hur jag såg ut. För att jag brydde mig om mitt hår, mina kläder, för att jag sminkade mig. Varför brydde jag mig, när jag borde rädda världen och sånt? Nej, men lite så. Vad betyder mitt jävla identitetssökande när hela världen rasar samman framför mina ögon? Fast det går ju inte riktigt att tänka så. Men jag gör då i varje fall det ganska ofta. Inte för att någon jag någonsin någon gång märkts. Men angående fåfänga. Det är väl lika fåfängt att anstränga sig för att inte se ut som man bryr sig? Man är ju precis lika medveten, men tillåter sig bara inte att visa det. Vilket är precis lika fåfängt.
Fåfängan sitter ju bara i huvudet, inte i kläderna.
Haha, första gången jag färgade mitt hår var jag 13. Pappa tyckte jag använde "jag vet inte" för mycket. Han sa åt mig att jag måste sluta säga så och bestämma mig för saker istället. Så jag bestämde mig för att färga håret. Sen dess har jag haft en permanent dålig hårdag.
Eller så bara beställer jag den där jävla färgjävlen och ser ut som en treåring och älskar mig själv.
Tycker om när jag försöker vara smart. Ska gå tillbaka till att citera istället.
Jag har verkligen inga ord för något. Troligen därför jag aldrig känt mig manad att bli journalist (vilket det känns som halva min umgängeskrets (mmm, smaka på det ordet) uppenbarligen gjort).
Ack, tänk om man hade ord för alla ens tankar.
Om jag endast fick se en enda film resten för av mitt liv skulle jag välja Fight Club.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar