Idag har jag varit i väldigt fin form mentalt. Varit lugn som en ko, zen har jag känt som man uppenbarligen säger här och i andra länder.
Gick till biblioteket för att plugga och läsa min alldeles för svåra bok, men det var så mycket folk och
så mycket liv att jag fick lov att gå därifrån. Självutkastad från ett bibliotek, kändes inte alls bra.
Var skulle jag då göra av mig själv? Min väska var tung och mina axlar gjorde ont. Ville inte gå
hem, man kan inte plugga hemma. Så jag gick till Book in Bar och köpte mig en scones och en kopp kaffe.
Där satt jag alldeles ensam i två timmar och läste och lyssnade på några amerikaner som kände sig hemma bland
de engelska böckerna. Verkligen det ultimata duärensjälvständigmänniskaprovet. Sitta ensam på café.
Det är ganska trivsamt med alla människor (jag satt vid "fönsterbaren" hade ryggen mot allt). Det är som när man var liten och somnade med alla vuxna runt om sig. Fast nu är det ju en falsk illusion av trygghet, falsk illusion om att man är med sina vänner. Kände mig ensam men ändå inte. Inte alls som alla som känner sig ofrivilligt ensammast i hela världen i en stor stad.
Nej, det var trivsamt. Sen läste jag ju en bok, smyga in i någon annans liv lite, varför inte sitta och lyssna på andras liv på riktigt då?
Idag var det barn i huset, typ brödernas lillebror var här. Jag kan inte hantera barn. Jag skyller det på
att jag aldrig haft ett småsyskon eller småkusiner att tagit hand om. Blir lite handfallen.
Man ba, vad vill du mig?
Måste citera en smskonversation med min mor. För jag saknar henne:
Dotter VG: Vad heter hattskapare? Dricker kaffe nu förövrigt.
Mamma ABP: Modist tror jag Kaffe är livets dryck.
Inga punkter och rakt på sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar