La bascule du souffle

Åh, du ljuva sjukdom! I skrivande stund har jag absolut ingen röst kvar, massa läxor, massa missade tillfällen att dricka rödvin, ett jävla ica-kort som inte fungerar och hundra andra i-landsproblem ingen i hela världen bryr sig om. Som sig bör med andra ord.

Min Madame bjöd mig dock på två makroner. De var himla fina; gröna och glittriga. Hur fin är hon inte då? Omtänksam. Igår var vi och köpte piller. Hennes förra kur fungerade ju inte, så slog vi följe till ett apotek och köpte mig lite halstabletter och någon slags allfix med en himla massa ämnen i mot allt möjligt som visst ska vara superbra. Apotekaren nästan hällde ner dem i halsen på mig, så det fanns inte så mycket annat att göra än att punga ut.

Jag börjar bli rastlös. Snart åker jag ju hem! Har till och med köpt biljett.. Känns så sjukt. Nu när en börjar komma in i det här ska en hem. Nu börjar jag planera för våren och det känns så onödigt när jag faktiskt har mer än en månad kvar här. Sen vet jag inte om jag kommer in på det jag vill (fast det kommer jag), har ingen bostad och ingen jävla aning om vad jag egentligen vill göra med mitt liv.
Eller jo, det vet jag visst. Flytta till Paris, hitta en godsägare, gifta mig, dricka rödvin och bli modist (hattmakerska). Göra hattar till Elizabeth.
En helt fantastiskt och realistisk framtid väntar mig. Måste bara bli klar med fysiken först. Vad jag ska med den till när jag väl blir modist vet jag inte än, men vem vet, det kanske kommer bra till hands. Anekdoter är ju alltid kul.

Förhoppningsvis kan jag åka till Paris för en snabbvisit hos Alexandra i alla fall, men vet inte ännu.
Åh, hoppas jag får tillbaka rösten snart. Och tycker att vi alla som bor här i Aix ska ta oss i kragen och äta
mer kakor! Kakor I tell you! Bakverk i massor! Låt oss bara äta kakor och rulla hem som små makroner! (med fötter så klart!)

Nej, nu ska jag dra mig från denna skärm och sysselsätta mig med värdigare saker.
Som läsning och sömn.
Mycket givande.